En pappas tankar om... att vara pappa, att vara en bra pappa, att vara en dålig pappa, om normer för föräldraskap och faderskap, om saker som gör en pappa ARG, om saker som gör en pappa glad, om BVC, och så klart om faderskapets mest fundamentala ingridiens: om barn - mitt barn, mitt älskade barn! Och lite om jämställdhet och solidaritet också, och kanske lite om gräsklippning... får se.
Ja, jag har också blivit medlem på Facebook trots mitt ihärdiga motstånd. Kan väl bara erkänna att jag tycker att det är rätt kul, och får väl därmed svälja min prestige. Gjorde dock en vän väldigt besviken när jag bröt vår överrenskommelse, och till dig Jonny vill jag bara be om ursäkt och önska dig all lycka i ditt motståndskamp!
Läxa nummer 1: När du har barn, räkna aldrig med att något blir som du tänkt dig!
Läxa nummer 2: Bli inte besviken om saker och ting inte blir som du tänkt dig!
Planen: Vi skulle fira midsommarafton i goda vänners sällskap. Hade blivit inbjudna till H & E och tillsammans skulle vi fira traditionell svensk midsommar, ha knyt-kalas och dricka nubbe! Kul va?!
Vad som skedde: Kl. 21.00 kvällen innan midsommar äter min älskade son ett gott mål mat vid sin mammas bröst. Vi kommenterar förnöjt: -Vad bra han ätit och sovit idag! Skönt! Därefter går den lille in i någon form av svält diet, han slutar att amma, och gör inte så på nära 12 timmar. Får endast itvingat sig lite krubb genom flaska. Kl. 08.00 ringer vi sjukvårdsupplysningen och på deras inrådan åker vi till Östra för att kolla upp så att det inte rör sig om en infektion. Det gör det som tur inte. Grabben börjar så småningom att äta igen, efter att ha vräkt ur sig ett elefantkalas (som kan ha varit orsaken), och 20.00 på midsommaraftonskvällen kan vi så checka ut från sjukan igen och styra vår kos hemmåt!
Så kan man också fira midsommar
Tänk att skönhetsidealet har gått så långt ner i åldrarna - kommentar från en nära vän om varför pojken inte ville äta!
Idag är han back-on-track igen, och vi skulle egentligen farit norröver till de värmländska skogarna, men vi avvaktar nog en dag till!
Ska redogöra för en typisk fyllegrej, sånt här händer nämligen bara efter en kväll där alkoholhaltiga drycker fått sätta sin prägel på huvvä...
I fredags var det El Grande Finale med mitt jobb, sommarlovet skulle sparkas in och dessutom är vi en hel bunt som inte återkommer i höst. Allt detta skulle skulle ske på stans mest utsmyckade köttmarknad: Palace. Och ja, trots ryktet var det mycket trevligt! Vi åt och drack, prata minnen och framtid, och framåt natten kom också fötterna igång. Vi satte klackarna i taket kort sagt. Men nu till det centrala. Jag och min lilla familj har emigrerat från stan ut till Torslanda. Bra på många sätt, mindre bra kl. 01.30 när fötterna är så tunga att man får släpa sig fram med hjälp av framtänderna (läs dåliga kommunala kommunikationer)... Kort och gott: det går inga bussar! Efter lång väntan finner jag iaf en buss som, via en gigantisk omväg, har samma slutdestination som jag. Jag hoppar på och tänker positivt: -Jag kommer väl hem nångång! Det fick jag ju äta upp BIG TIME senare...
När bussen börjar närma sig ändhållplats (kanske några kilometer därifrån) och jag börjar peppa mig inför den ca 3 km låga promenad det ändå är mellan hållplatsen och mitt hem, så händer det något konstigt, bussen vänder och börjar köra tillbaka! -Men går inte den här till Torslandakrysset, frågar jag tjejen mittemot? -Jo, men bara om man säger till. Annars brukar chaffisen vända här på natten... Måtte jävlarna ta Västtrafik, eller iaf den busschauffören!!!
Jag fick således snällt kliva av säkert fyra hållplatser före den tänkta och börja gå... Och här vill jag rikta ett stort tack till de festglada i Stockholm som höll mig sällskap via länk denna kyliga natt. Jag vill samtidigt dela ut ett fält fyllt med törnrosbuskar till de två tonåringar som kom förbi i sin bil, men vägrade skjutsa mig 500m om de inte fick: -para (Björn Gustafsson wannabe).
Många långa stunder senare kom jag ändock hem till fru och barn, som säkert tyckte det var rätt åt mig... Det här är ju ingen ovanlig upplevelse i mitt liv!
Mina älsklingar sover så jag ska i korthet försöka sammanfatta några intressanta saker fråbn gårdagen...
Jag var på min nya skola och diskuterade/planerade inför hösten med mina blivande kollegor. Känndes helt ok. Vi är ett team på tre som ska ha hand om 19 knattar i ålrarna 2-5 år. Det kanske inte är exakt den målgruppen av elever som jag egentligen tänkt att arbeta med, men som situationen ser ut (se blivit pappa, blivit torslandabo, blivit övertalig) så är det ett mycket bra alternativ. Jag var nöjd när jag åkte därifrån och kände att nu kan jag ha riktigt sommarlov (iaf inte tänka på jobb), men jag hann inte mer än in genom dörren då telefonen ringde: -Hej, jag ringer från Bräcke Östergårdsskolan, skulle du vara intresserad av en specialpedagogtjänst här i höst? Har fått fina rekomendationer om dig... Alltså detta är så typiskt! Det här är alltså den tjänst jag gått och längtat efter i flera år, och när den dyker upp, ja då finns man inte till förfogande. Och nej, det är inget alternativ att kasta in handuken från den tjänsten jag accepterat nu, jag är inte sån! Jag tackade därmed nej, men bad dem ha mig på sin intresselista för framtida vacanser!
Igår var jag ju på läkarundersökning också... knät, du vet. Fick dock ingen exakt diagnos, utan blev remiterad till sjukgymnast. Men man kan väl misstänka det värsta...
Var med grabben till BVC också - han tar sig! Men fy vilken dryg och disträ sjuksköterska vi har blivit bestraffade med. Alltså, jag är inte den som gärna klagar på hur folk sköter sitt jobb, och hon utför väl de sysslor som förväntas av henne, men that´s it! Berätta gärna inget om hur det brukar vara eller vad man kan förvänta sig av en 2 månaders bäbis, tråååk! Hon har dessutom lovat att fixa in oss i en föräldragrupp (eftersom vi är nyinflyttade i stadsdelen), detta lovade hon ha kollat upp redan föregående BVC besök, vilket hon inte gjort, men idag hade hon fixast det! Bra kan man tycka, ja förutom att deras första möte var i förrgår. Kunde då inte kvinnan ha bemödat sig med att lyfta telefonluren och meddelat om att vi fått en grupptillhörighet och att de ska träffas. Nej, fan heller... Jag blir fan arg! Sköt ditt jobb!
Detta är ju en blogg om faderskap, och nu har jag icke-tid igen, ska vara pappa!
Har du hört att bebisar äter, sover, bajsar och växer? Det är fel, fel, fel! I alla fall gör inte min bebis så. Här är den allmänna gången mer äta, äta, äta, äta, äta, bajsa lite, växa MYCKET, äta, äta, äta, äta.... Trodde att jag varit trött förr, men fy fan, min värsta farhåga inför föräldraskapet har besannats, och det med bravur! Imorse kl.06.00 vaggade jag omkring med en skitpigg bäbis på magen (se bärsjal)... Jaha, tänker väl den kritiske läsaren: -Det gör väl inget att ungen är vaken om han vill... Nä, förvisso, men min unge vill jua aldrig ligga horisontellt och vara vaken. All vaken tid skall prompt spenderas i upprätt läge - BASTA! Annars vrålar jag!
Ja, okej, småbarnsföräldrar klagar och många gånger utan rätt! Och jag har ingen rätt. Jag älskar att vara vaken med min son, jag älskar det ofantligt! Jag kan spendera timmar åt att bara sitta och prata och titta på honom. Och jag har ju sommarlov och kan ägna mig åt att sova egentligen vilken stund som helst då en möjlighet infinner sig... Men det känns gött att legitimt få ägna mig åt småbarnsföräldra-gnäll! Och passar det dig inte, så läs en annan blogg: forza-glenn.blogspot.com.
Ska snart till läkaren och få mitt fucked-up-knee undersökt, och se om jag framöver spelar i samma liga som A och E... fattas väl inget annat!
Jag är inte bara en vanlig förälder, nej jag är Världsförälder!
Kommer du ihåg att tv4 för några månader sedan körde en gala som de kallade för typ Humorgalan, med devisen: för varende unge.
Så var det i alla fall, och jag satt hemma på min sevnska medelklass röv, i mitt svenska medelklass soffa (läs IKEA), i min fina medelklass lya och tänkte: -fy fan va bra, det där ska jag bidra till! Jag vill här infoga att jag inte är en hängiven bidragsgivare då jag sett dess bittra bieffekter: Ni ska inte tro att välgörenhetsorganisationer åker ut i världen och missionerar (och gör gott - för gott gör de i viss mening) utan att förvänta sig motprestationer av mottagarna, det gör ingen organisation! Istället ställer man specifika krav om att de ska göra si och så för att få ta del av pengarna, och ofta har organistaionerna rakt motstridiga viljor. Detta medför dels att korrumption och mycket mygel ombesudlar dessa bidrag, men också att dessa organisationer bygger upp ett parallell välfärdssystem jämte mottagarländernas egna. Jaha, vad är det för fel med ett parallellt välfärdssytem då? Jo, vad händer när fonderna sinar och bidragsgivarna drar benen åt sig? Jo, det finns då inte längre ett välfungerande välfärdssystem i landet. För invånarna som vant sig vid en dräglig livskvalité så rycks mattan återigen undan, och vi befinner oss således på ruta ett igen... (lyssna på Patrik Isaksson).
Oj, det blev en lång utsvängning...
Det finns dock några organisationer som inte arbetar på ovanstående sätt, utan som integrerar sitt bidragsgivande i mottagarländers befintliga välfärdsarbete. SIDA är ett sådant och UNICEF är ett annat (dock med riktade, örnmärkta pengar att förbättra ungarnas situation). UNICEF var således organisationen bakom verksamheten Världsförälder, och där satt jag som sagt på min medelklassröv och tyckte mig ha gjort gott och önskade väl minst att Shiva skulle dumpa av lite bättre karma i min själ och att kanske Sylvia kunde ringa och personligen tacka mig... eller jag kunde iaf. ringa till P, J, L, E och alla andra och visa att jag gjort gott! Men snart mådde jag bara ännu sämre. Jag bara kunde bidra med futtiga 100kr i månaden för att rädda varenda ungen, mer hade jag inte råd att avvara från min medelinkomst... Och inte nog med det, nu ett par månader senare ramlade det in ett kuvert hemma med tackbrev och skit. Det är väl inte jag som ska tackas! Det är jag som ska tacka lilla Ibrahim i Somalia som bidrar till att stärka mitt ego som en helreko, genuint bryende medelsvensson...
Jag är iaf. Världsförälder, hoppas jag blir en bättre medelklassförälder... //the dad
Kära läsare (vilka läsare?) Hur länge har man kunnat blogga? 5år? Nästan lika länge har jag tänkt att: -fan, man borde försöka sig på det där med bloggskrivande... men vad vill folk läsa om? Och där har jag fastnat. Men så idag så slog det mig, eller rättaresagt, Barbro Walléns (se Asplundsskolan) visdomsord kom till mig: - Skriv vad du själv är intresserad av, annars går det inte! Och idag blev det självklart, som nybliven pappa har jag ju ett ton tankar och funderingar om just det - att vara pappa!
En väsentlig förändring som det inneburit att bli pappa är infinnandet av icke-tid. Och nu har jag icke-tid! Måste natta!
Tänkte bada tillsammans med min 2 månaders son idag! Gjorde så också! Skojjigt? Mysigt? Gulligt? Inte ett dugg! Han tackade mig hjärtligt genom att göra sig av med allt sitt maginnehåll i rakt ner i badvattnet! Man kan säga att han tog begreppet gyttjebad till, för mig, en helt ny nivå... Tack E!
